Feelings
lBlandade sådana kan man väl lugnt konstatera. Jag är både stolt och icke stolt. Jag känner lite skam över min tjuriga dumdristighet och ånger för att sprang och för att jag inte sprang ännu bättre. Förberedelserna har varit de bästa. Jag skulle ljuga om jag sa annat. Jag har sprungit ett långlopp/vecka och de har varit mellan 2-3 mil. Jag har kört backträningar och intervaller och fartlekar och knäet har varit normalt bra. Jag har sprungit för att jag har tyckt att det varit skoj och inte för att det har varit ett måste. Deltog i ett halvmarathon i Levi och fick en tid på 2.05 och även om det nu var en söndagspromenad i jämförelse med LL så visste jag med mig att jag kunde börja hoppas på att springa snabbare än Kersti [i en svensk klassiker] Jag laddade upp spotifylistan på 3. 25 ifa. Så började motgångarna. Förkylning, ja det var jag ju redan i Levi och efteråt bröt den ut. Tränade [ja säg inget!] fast jag var krasslig och sedan kändes det bra. Åkte på en omgång förkylning till och blev relativt kry. Så började det närma sig LL och lördagen före var jag och sprang, det kändes bra, snabbt och rytmiskt och så helt plötsligt brände det till i vaden :(
Efter det vilade jag, hela tiden fram till fredag, dagen innan LL. Då snubblade jag över en tävling på Lidingövallen där man hämtar ut startlapparna. Tävlingsmänniska som jag är kunde jag inte låta bli hur duktig och stark jag är. Så det blev en hel del sit-ups och armhävningar, gripen och så, min dumma nöt, hoppade jag för att ta reda på hur spänstig jag var och naturigtvis för att hamna på highscorelistan :D Gissa!!! Jag fick ont i vaden igen. NATURLIGTVIS!
Nå det bidde inget shoppande för mig på fredag eftermiddag för jag hade ju ont. På lördag morgon var jag så nervös så jag kunde inte riktigt hålla mina armar i styr. Jag åt en riktigt god frukost.
Tog voltarentabletter och satte på ett voltarenplåster till och så åkte vi iväg. Vid uppvärmningen kände jag att trots all medicinering hade jag ont, jag tog två tabletter till och så sa jag till HerrA att jag avvaktar en stund, blir det inte bättre så blir det DNS för mig och han svarade att för honom kunde det nog bli DNF. Han hade ju ont i ett knä, men tänkte iaf göra ett försök. Så gick vi till Koltorpsgärde. Tog energidryck och söp in atmosfären.
Så värmde jag upp och det kändes! När jag skulle meddela HerrA att jag avstår säger speakern "mina damer och herrar för fyrtionde året i rad deltar Anders Gylenius" Eller åtminstone var det vad jag hörde och jag tog ett nytt beslut. Beslutet att springa. Han gav mig massor med energi och faktum är att ingen annan än hans deltagande hade fått mig att springa inte ens Usain Bolt. Toalettköerna var många.....
Så gick vi till start och jag trodde först att starten gått men det var ju två slussar :D Redan från steg numro uno kände jag smärtan när foten landade mot marken. Men det var värst på gräs och asfalt samt vid ryck och inbromsningar. I uppförsbackarna var jag stark och nerförsbackarna rullade jag på bra. Jag gjorde allt för att tänka bort det onda men det gick inte. Tyvärr, det där med tankens kraft! Efter 1 och 1/2 mil stukade jag till foten och fick ont även i den men jag tror snarare att den smärtan kom från vaden den med. Då hade jag hållt på i två timmar och helt plötsligt blev jag medveten om repen som tidigare varit min stora skräck. Jag välkomnade det onda och fortsatte springa. Vid nästa station frågade jag om repen och en funktionär svarade att det är 1.5 h till det sista repet dras och du har ca 4 km dit. Du hinner gott och väl :D
Träffade helt underbara människor i spåret och tog mig tid att prata med dem. Halva abborrbacken tog jag den andra halvan gick jag. Sedan gick jag på ren och skär tjurighet, ända in i mål.
Min tid blev 3 h och 50 minuter och jag slog både Lennart, Fredrik och Anders men inte Cissi och Kersti.
Jag hade så gärna velat men det ville sig inte riktigt och jag kom ju i mål och jag kom nog inte sist :) 50% av en svensk klassiker är avklarad och jag konstaterar att det är farligt att ropa hej förrän man är över bäcken. För mycket kan hända som man inte rår på. Mitt i all stolthet känner jag enorm besvikelse över att inte få visa hur duktig jag egentligen är :D Ja så barnslig är jag! Under hur löjligt det är på en skala?
Under loppet hade jag detta i mina tankar bl.a. Förra året den 28 september fick jag ett uppdrag av min syster att se till att posta ansökan om lärarlegitimation till skolverket. Jag var så slut och tom på energi så jag orkade knappt gå de 100 meterna till postlådan. Jag var sjöblöt i svett och i princip svimfärdig av detta. I år sprang jag alltså LL och jag tillägnar medaljen till alla er som på ett eller annat sätt hjälpte mig att fylla bägaren full med ny energi. Ingen nämnd och ingen glömd :)
Tack!
Din toka. Men det gick ju. Bra jobbat! Nästa år blir det en snabbare tid. Du har då mil i kroppen i alla fall. Nu laddar vi för Vasaloppet. :)