iwill.blogg.se

Det räcker tydligen inte med: "Det händer inte mig, det händer inte mig, det händer inte mig" Började mässadet, tyst för mig själv, direkt jag kände huvudvärken och den där lite febriga känslan. Intalade mig själv att alla och alltid känner sig lite småförkyld inför ett lopp. Spänning. Äventyr. Glädje och nu jävlar kör jag smög trots allt in i den annars så tradiga meditationen.

 

I Bollnäs kände jag mig i princip helt fit for fight. Stannade på rummet och fokuserade på vad som komma skulle. Jag är numer inte ute efter tider. Jag känner ingen press. Det var som sagt bara vädret och sjukdom som skulle stoppa mig från att åka. Extra chauffören plockades upp ifa mannen trots allt skulle få för sig att åka.

 

På mässan i Mora, tittade jag längtansfullt efter huvtröjan, den vita, med trycket VASALOPPET. Nja tänkte jag. Nu ska jag ha lärt av misstagen! Om jag inte klarar [fast jag visste att jag skulle klara] så ska jag inte stå där med ännu en tröja. Tröjan skulle jag köpa efteråt. När jag gick in under porten i Mora :D Dagen efter för jag resonerade som så att jag skulle ju komma fram när allt var stängt.

 

Startpaket hämtades ut i Sälen. Det var rent fokus och ren jävla glädje. Retade inte ens upp mig på att hela Vasan är rent kommersiell. En chans att för dalmasarna att suuuuuuuuuga :) Nej jag log! Jag visste att jag skulle klara men sa till övriga att tar jag mig till Mångsbodarna är jag glad.

 

Vidare mot Trysil och LYX. Ett hotell som hade allt du kunde önska. Amerikaniserat så de som tillbringar sin weekend där behöver egentligen inte gå ut ur hotellet. 4 olika restauranger, pool, spa, spel, bowling, biljard och ja vad vet jag. Ute låg slalombackarna på rad, men det var inte många som var där! Föräldrarna satt innne och tog in öl på öl och några barn fick sysselsätta sig med att åka hissen upp och ner. Det var tragiskt att se! De flesta var dessutom svenskar. 

 

Nog om detta. Rummet var tjusigt och sängen var underbar med alldeles för stor fluffig kudde och det var där mot kudden som jag kände den där första oron att det räcker fan i mig inte med "Det händer inte mig" Näsan rann, det susade i öronen och ögonen sved. Men en liten, som ni vet, flunsa stoppar inte mig! Jag skulle minsann åka. Jag skulle BEVISA att man klarar VL trots att man inte åkt skidor på ett år. 

 

Anders vallade mina skidor. Förra året lärde jag ju mig av den dyrbara läxan på 1500:- att Vasa svan kunde ej :(

Ja det var ju svårvallat som de sa då. Så där tjänade jag in lite pengar och jag skulle ha med mig 2 vallor ifa jag behövde stryka på själv längs vägen mot Mora.

 

Halv fyra ringde klockan! Sex stod jag en kilometer från starten med feber och hosta och halsont. Snön vräkte ner eller nä det kan jag inte säga att den gjorde för det var mer att den vräkte vågrätt. Ja ni fattar säkert. Här började faktiskt fundera på hur jag skulle ORKA ta mig till starten. Jag klev ut ur bilen! Gick över parkeringen. Blåsten gick in i märg och ben och jag frös så jag liksom hoppade fram av skallringarna i kroppen. HerrA sa: "åk bara en bit till Smågan så plockar vi upp dig där" och svaret han fick var "Ställer jag mig på den där jävla startlinjen så fattar du ju att jag åker till Mora" Jag hade inte tänkt att kliva av för nå jävla rep en gång till! Jag fortsatte mot starten och det var då tanken slog mig: "Åker jag nu bekräftar jag bara att jag är inte riktigt klok"

 

Tillbak i bilen sa jag till sonen "KÖR"

 

Ögonen brände, denna gång av tårar och sedan somnade jag.

 

Bitter? Nä jag är fly förbannad!

 

Jag ska ta det där jävla vasaloppet om det så är det sista jag gör och jag funderar faktiskt på att åka ner till Sälen när cirkusen är över och åka alldeles ensam mellan Sälen och Mora. För det handlar inte om att visa för andra, det handlar om att bevisa för mig själv att jag kan och klarar OCH att har jag väl beslutat mig för något:

 

DÅ GER JAG FANIMEJ INTE UPP!