Min klassiker
Jag började med Vansbrosimmet. En härlig sommardag i Juli 2013. 3000 m. Slängde mig i böljan den blå. Känslan var woow och hips vips gick jag in i motströms och tänkte att jag kan ju inte redan vara här. Det var alldeles för lite ränta på pengarna att inte få ta ut sig mer. Nå visst hade jag kunnat simma snabbare men jag ville inte då det var första gången jag simmade detta.
Nästa tävlingen var Lidingöloppet. Även det en fin dag. Jag hade skadat mig och in i det sista var jag osäker på om jag skulle springa. Smärtan jag hade under uppvärmningen går inte att beskriva och det blev ju inte bättre när jag beslutade mig för att springa ändå. Besvikelse var känslan efteråt. Jag visste att jag lätt klarat mitt mål utan skada men nå det är historia och jag är glad att jag sprang trots allt.
Näst sista. Blev Engelbrektsloppet. Att åka skidor på grus är väl ingen höjdare precis men jag gjorde det och jag tog mig från punkt A till B.
Jag är glad att jag gjorde det då VL visade sig bli en riktigt stor besvikelse. Dels på grund av att jag lät repen ta mig, dels på grund av allt fusk som jag såg. Så fruktansvärt osportsligt. Lervälling att åka på och trängsel och kö som absolut drog ur all energi ur mig. Men jag upplevde att stå där på startlinjen och det var mäktigt i sig.
Sist ut Vätternrundan. Blandat väder regm och sol. Motvind. Men ack så underbart att gå i mål i Motala. En obeskrivlig känsla som inte går att sätta ord på. Jag var en vinnare i dubbel bemärkelse.
Jag är en svensk klassiker!!!!
Helt fantastiskt!!!! Eftersom jag numer är en blödig, gråtmild morsa så fäller jag en glädjetår för dig!